Ca 860 miljoner människor i vår värld riskerar varje ny dag att inte få tillräckligt med mat och riskerar att gå hungriga, att svälta. Varje dag handlar det altså för dessa individer inte som vi att jobba för att kunna köpa prylar, betala amorteringar, spara för att kunna unna oss en resa på semester etc utan helt enkelt om att överleva. När matpriser stiger som de ex gjorde i samband med oljeprisets dramatiska uppgång under förra året är det främst denna grupp som drabbas. När de som redan lever på minsta tänkbara marginal dessutom hotas av kraftigt stigande priser på basvaror som ris, majs, vete, soya etc finns helt enkelt inga alternativ. För dessa människor utgör problematiken kring peak Oil i realiteten ett mycket konkret dödshot.
Alla system behöver det som Joel Salatin, ni vet bonden på Polyface farm som vi talat om många gånger tidigare på denna bogg, benämner som "forgivness". I realiteten handlar detta om att ha system som är långsiktigt hållbara och som inte bara ständigt tar mer än det ger utan istället och som faktiskt är fallet i det system Salatin byggt upp, ger mer än det tar.
Idag har vi inte sådana hållbara system och frågan är hur stor krisen måste bli nu när vi så uppenbart måste ställa om inte minst det globala produktions systemet för mat och alla logistik och transport system reklaterat till detta? Varför är dessa idag inte hållbara? Jo därför att när man har system som innebär ex att 70% av all olja usa konsumerar importeras, när man i the U.K. importerar ca 90% av all frukt och större delen av bröd vete (även i sverige importerar vi större delen av vårt vete ex från Kazakstan), när det för varje kalori mat vi till sist har på vår tallrik förbrukat ca 10 kalorier för att få den dit samtidigt som jordarnas näring försämras för varje ny skörd så inser man att med ständigt mindre tillgång på olja framöver så handlar det om när och hur, inte om, detta system brakar samman.
Först drabbas de som idag lever på mindre än 1$ per dag de har absolut inga marginaler men även för oss här i OECD länderna kan vi snabbt hamna i situtaioner där det helt enkelt inte kommer att finnas mat i tillräcklig omfattning i butiks hyllorna.
För fyra år sedan startades en ny rörelse i England av Rob Hopkins kallad "The Transition movement". Det är samtidigt en rörelse som pekar på ett tydligt alternativ för framtiden, inte bara gräver ned sig i problemen. Klart är att visionen så som den formuleras i mycket hög grad bygger på att den enskilde individen tar ansvar, agerar och själv bidrar till att lösa problemen. Då individens ansvar och möjligheter i realiteten är grunden för all god sammhällsutveckling är detta en mycket hoppfyll framtids vision.
"Transition is about “building resiliency” — putting new systems in place to make a given community as self-sufficient as possible, bracing it to withstand the shocks that will come as oil grows astronomically expensive, climate change intensifies and, maybe sooner than we think, industrial society frays or collapses entirely. For a generation, the environmental movement has told us to change our lifestyles to avoid catastrophic consequences. Transition tells us those consequences are now irreversibly switching on; we need to revolutionize our lives if we want to survive."
Jordar som behöver ständigt nya tillskott av näringsämnen tillsätts idag den för växterna så livsdödvändiga fosfater. Tillgången i världen på fosfater har dock nått sin topp vilket i sin tur innebar att priset på fosfat under förra året steg med 700%. Det får konsekvenser när ett land som the U.K. imporerar ca 80% av de fosfater de använder. Istället för att spola ut mänskligt avskräde i haven, inte ta tillvara på djur dynga så att allt igen kommer ut på åkrarana eller se till att kompostera alla matrester så borde man utnyttja allt detta som isatser i ett frmtida jordbruk där jordarna dels måste tillföras ny näring för att kompendera för all den urlakning som skett nu under decennier och dels skapa långsiktig jämnvikt.
Rob Hopkins' Transition Handbook
http://www.youtube.com/watch?v=kGHrWPtCvg0
The Transition Handbook: From Oil Dependency to Local Resilience (Transition Guides) (Paperback) by Rob Hopkins
http://www.amazon.co.uk/Transition-Handbook-Dependency-Resilience-Guides/dp/1900322188
The End Is Near! (Yay!)
http://www.nytimes.com/2009/04/19/magazine/19town-t.html?_r=4
Why we forgot how to grow food
http://www.timesonline.co.uk/tol/life_and_style/food_and_drink/real_food/article6098277.ece
Looming Worldwide Food Crisis
http://www.youtube.com/watch?v=GVF_pXwAbxo&feature=related
I.F.G. Rob Hopkins 1/3
http://www.youtube.com/watch?v=3B0zQ1pJAaY&feature=related
Rädda vår mat
http://intheendwerealldebt.blogspot.com/2009/03/radda-var-mat.html
2 kommentarer:
Individens ansvar! Mot vad – Jag tycker det kan låta lite uppfodrande. Man får ibland en känsla av att individens ansvar bara handlar om att passa in, att följa regler och att inte störa de som lyckas med att passa in. ”Gör rätt för dig annars tar du inte ditt individuella ansvar”
Det här med att; ”göra rätt för sig” kopplas väldigt ofta ihop med ett individuellt ansvar.
De som gör fel, tar inte dom sitt ansvar då?
Ansvar måste väl komma från ordet att ”svara an” på mot någonting.
De som gör fel kanske svarar an mot någonting annat de också. Något vi inte alltid förstår. Eller så är det kanske så att de som ibland gör fel verkligen försöker att svara an emot de krav som omgivningen ställer.
Jag tänker bland annat på hur många av de som blir vräkta varje år som trots sina snäva marginaler och mot alla odds verkligen har försökt att få det att gå ihop. De kanske också hade hoppats på att kunna ge sina barn en cykel, en dator eller vad det nu kan vara.
Jag vet inte men jag gissar att det är just de här familjerna som aldrig har råd att till exempel åka på semester med sina barn eller låta sina barn vara med på skolresor och liknande. Och det kan ju vara just de här sakerna som vissa kan göra och andra inte kan göra som upplevs vara ett mått på huruvida du är en ansvarsfull förälder eller inte, om du gör rätt för dig eller inte. Ett mått på om du tillhör eller inte tillhör. Det här med ”tillhörighet förresten – Hur tror ni att det ordet uppfattas bland människor som inte har några som helst utsikter till ett eget hem?
Det individuella ansvaret kanske skulle kunna bestå i att ta sig en riktig funderare kring hur det jag uppfattar som mitt individuella ansvar påverkar en annans möjligheter och försök att ta det som hon eller han uppfattar som sitt eget individuella ansvar.
Om vi förenklar det: Hjälper vi varandra att ta ett individuellt ansvar eller använder vi det vi kallar för ett individuellt ansvar som en batong att slå i huvudet på dom som vi inte tycker tar det? Man kan ju undra om inte det är ett sätt att missbruka och finns det något behandlingshem för den typen av missbruk? Det kanske är rätt sorts missbruk. Kanske är det så att det individuella ansvaret måste vila på en gemensam grund, en grund som alla kan känna tillhörighet till.
Jag hör att jag låter precis som Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och alla de andra röstfiskarna brukar göra, ”att den här frågan är allas gemensamma ansvar”. Det är ju så men jag har inget sådant där färgglatt fisknät som jag hoppas att ni ska lägga er röst eller ert individuella ansvar i. Det är svårt att följa något stim i den här frågan och jag tror inte att vi heller ska låta oss fiskas upp i någon torr tilltro till en leende fiskare som sen blundar och som utan uppföljning nöjer sig med att dela ut pengar till socialproffs och frivilligorganisationer.
Det är dessa som rensar fisken och lägger den i lådor som de kallar härbärgen och liknande.
Men utifrån det rådande helvete som hemlösa lever under i vårt samhälle och som ingen annan verkar kunna göra något åt, så gör väl i alla fall proffsen någon kosmetisk förmildrande insats. Det jag är mest upprörd över, det är ju det att: Detta skulle de inte behöva göra om vi gjorde något åt själva grundproblemet.
Det är ju lite knepigt när de flesta av oss verkar känna oss lite grann som akvariefiskar inför den här frågan. Egentligen känner vi oss maktlösa. Det kommer bubblor ur mun på oss allihop till och från. Av någon anledning ger vi så fruktansvärt lätt upp i våra försök att förstå det här obegripliga. Vi står där och gapar inför det som händer på andra sidan glaset.
Men man ska inte vara negativ. Det var faktiskt hur otroligt det än låter, någon djurrättsaktivist som på allvar la fram ett lagförslag som gick ut på att man skulle sätta in en liten vägg, bakom vilken en liten akvariefisk skulle kunna gömma sig. Och det här lagförslaget handlade om att skydda den lilla guldfiskens integritet mot insyn. Så det händer grejer. Det är på gång menar jag. Man behandlar frågan så att säga. Sen gäller det bara att vi som individer också tar vårt ansvar och följer de riktlinjer och rekommendationer som lagen föreslår.
Jag tror inte att det går att stämma staten om det inte fungerar. Därför, det blir väl som vanligt att man lägger över ansvaret på kommunerna. Sen får man väl snabba sig på lite också. Ni vet att guldfisken har ett minne på tre sekunder, valfiskar vet jag inte. De har väl ännu kortare minne, vad nu det här har med saken att göra. Det har nog mer att göra med att jag kom in på politik. Den här frågan funkar inte i den världen, det har jag förstått under min tid i föreningen Stockholms hemlösa.
Jag tror att vi måste ta ställning som individer oavsett partipolitisk tillhörighet i den här frågan. Den kan bara lösas utifrån en insikt hos oss alla om att vi alla tillhör. Oavsett om vi gör rätt eller fel. Oavsett om vi stör eller missar hyran. Oavsett om vi blir omhändertagna av myndigheter som barn, vilket väldigt många av de som idag går på våra gator har blivit. Vi kan som medmänniskor inte stödja ett förhållningssätt som handlar om att straffa människor till hemlöshet för att de inte passar in.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Rolf, tack för ett mycket intressant inlägg. I realiteten tror jag alltid att det eg är inom ranmen för "utanförskap" som verkliga framsteg nås. Kollektevismens diktatur fråmrar inde direkt induviduallitet som i grunden innebär att varje människa själv måste lyssna på sin inre röst. Vad som eg är rätt eller fel är eg en tröstlös diskussion då allt måste sättas i relation till just den individuella erfarenheten. Och den kan var olika för oika individer. Jag har skrivit en del om det jag kallar självkänsla och kopplingen mellan det jag kallar missbruks problem (makt, pengar, droger, kärlek, kontroll)b och grad av självkänsla. Om detta är riktigt s¨å ligger det på "oss" "samhällets" ansvar att behadla varandra så att dette ger för individen god självkämska och sedan med denna ir ryggen har sedan individen bättre förutsättningar och är bättre rustad att möta livets alla utmaningar. Defenitionen av människa är att vara ofullkomlig och vi ofullkomliga lever på jorden. Om vi var fullkomliga skulle vi istället vara gudar och inte leva på jorden utan i paradiset. Så vi som människor behöver verkligen vår själkänskla för att ständigt kunna handera alla de situationen av imperfektioner vi möts av under våra liv. Se även mitt inlägg om Anders Haag.
Skicka en kommentar