"En inte oväsentlig nyckel till Nicolas Sarkozys framgångar i vårens franska presidentval var som bekant hans Europapolitik. Inför den EU-skeptiske medelfransmannen inskärpte Sarkozy betryggande att han ville se ett Europa med tydliga gränser, väl rotat i kärnländernas politiska och kulturella arv.
Fokus låg dock i mindre utsträckning på vari detta arv består och desto mer på vari det inte består: Mindre Asien, Orienten och (om än outtalat av Sarkozy själv så en beredvilligt dragen slutsats av många franska väljare) islam.
I ett avseende är Sarkozys retorik inte särskilt anmärkningsvärd. Den påminner blott om ett konstaterande som många historiker gjort genom tiderna: att Europa som idé, som en kulturellt och religiöst definierad geopolitisk enhet, blir till och existerar enbart i kraft av sin avgränsning mot ett tänkt icke-Europa. Av detta skäl är det först på 1000-talet som man kan tala om Europa i egentlig mening. Det nya som äger rum vid denna tid är att man från centralt kyrkligt och politiskt håll stramar upp den kristna europeiska identiteten just genom att skärpa de ideologiska avgränsningarna gentemot det som uppfattas som främmande i förhållande till denna identitet: judar, saracener och inte minst de vid denna tid snabbt växande kättarrörelserna."
"Under senare decennier har denna bild väsentligen utmanats. Bakgrunden är dels upptäckten av en rad autentiska katardokument under 1900-talet, dels transkriberingen och publiceringen av inkvisitionens förhörsprotokoll i takt med att Vatikanens arkiv blivit tillgängliga för forskning.
Vad dessa dokument mer eller mindre entydigt pekar på är den utpräglat kristna karaktär som utmärker de heretiska strömningar som sveper fram över Europa från 1000-talet och framåt. Detta har inte bara lett till att man i hög utsträckning övergett tesen om kättarrörelsernas österländska ursprung.
I framför allt Frankrike har ett helt forskningsfält vuxit fram, där man just koncentrerar sig på katarismen som ett inhemskt inslag i den europeiska medeltiden.I Sverige har denna forskning förtjänstfullt uppmärksammats av Ylva Hagman, som i sin avhandling ”Katarerna. Enhet och mångfald inom den kataro-bogomiliska rörelsen” från 1994 belyser förhållandet mellan den östeuropeiska bogomilismen och katarerna i väst. Även om mycket av grundforskningen – dit inte minst Hagmans studie bör räknas – finns på plats sedan ett par decennier tillkommer regelbundet nya studier med nya infallsvinklar. Ett färskt exempel och tillika en god introduktion till hela forskningsfältet är den i fjol utkomna Le choix hérétique: Dissidence chrétienne dans l’Europe médiévale (Louve éditions), författad av Anne Brenon, en av eldsjälarna bakom den förnyade forskningen."
"Om huvudfåran representeras av den kristendomstolkning som fixeras under fornkyrkans stora koncilier kan man inte minst konstatera att katarismen avviker i ett nyckelavseende: förståelsen av Kristus.
Där merparten av de kristna kyrkorna i historien och samtiden bekänner sig till den läroformulering som sedan konciliet i Kalcedon 451 gör gällande att Kristus är ”sann Gud och sann människa” förkastade katarerna övertygelsen om Kristi mänskliga natur.
Grunden till detta förkastande står att finna i den dualism mellan ande och materia som genomsyrade katarernas verklighetsförståelse. Kristus, som en del av den gudomliga verkligheten, kunde omöjligen ha antagit mänsklig gestalt, varför hans jordiska uppenbarelse blott var av skenmässig karaktär (så kallad doketism). Hans gudomliga uppdrag bestod inte heller i att lida och dö på korset, utan i att förmedla budskapet om syndernas förlåtelse och därigenom föra människornas själar åter till deras himmelska hemvist."
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_735699.svd
Doketism
http://sv.wikipedia.org/wiki/Doketism
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar