Sture Linnérs liv är som en mycket händelserik, rafflande deckarhistoria. Bara berättelsen om när Linnér som Hammarskjölds närmaste man av denne ombads att lämna planet innan avfärd till Kongo är i sig värd en egen berättelse. Denne "Grekofil" har bla översatt den antike historikern Prokopios verk "Hemlig Historia" och "Vandal krigen" som altså finns på Svenska. Böckerna, som är helt omöjliga att få tag på i bokandeln och dessutom är slut hos översättaren själv kan endast idag fås tag på på Bibliotek.Prokopios är den antike historioker som bla talar om den germanska stam som Romarna kallade heruler och han berättar även om hur denna stam beslöt att återvända till sitt urhem Tule.
"Sture Linnér är son till köpmannen Carl Linnér och Hanna Hellstedt. Han studerade vid Uppsala universitet och tog filosofie licentiatexamen 1941. Två år senare doktorerade han med avhandlingen Syntaktische und lexikalische Studien zur Historia Lausiaca des Palladios, och blev docent i grekiska språket och litteraturen. Samma år deltog han vid Röda korsets delegation i Grekland, där han mötte sin blivande hustru Clio Tambakopoulou (1916-2005), dotter till direktören Jean Tambakopoulou och Angeliki Dimitrakopoulou. Paret gifte sig 1944 och fick sedermera två söner. Under en kort vistelse i München 1942-43 blev han bekant med syskonen Hans Scholl och Sophie Scholl, och deltog i deras motståndsrörelse Vita rosen.
Efter tiden på Röda korset anställdes Sture Linnér vid Electrolux, där han bland annat var styrelseordförande för dess italienska dotterbolag. 1951 blev Linnér direktör i SAF och därefter hade han olika ledande positioner vid flera större svenska internationella företag, till exempel i Liberia (Lamco).
Sture Linnér var chef för FN:s civila verksamhet i Kongo 1960-1961, under Kongokrisen. Han handplockades av dåvarande generalsekreteraren Dag Hammarskjöld. Linnér var ombord på det flygplan som senare störtade och som blev Hammarskjölds död. Innan planet skulle lyfta beslöt dock Hammarskjöld att det var olämpligt att de båda lämnade huvudstaden Kinshasa vid ett så oroligt tillfälle, och Linnér steg av.
Under 1980-talet arbetade Linnér för att återupprätta Alexandrias bibliotek med det antika världsbiblioteket som förebild.[1] År 2003 tog Linnér initiativet till bildandet av Svenska Parthenonkommittén och är dess hedersordförande.[2]
Linnér har utgivit ett flertal böcker om grekisk kultur och forntid, översättningar av antika historieverk (Thukydides och Livius), internationella förhållanden och samtidshistoria, och är fortfarande verksam som forskare och författare. Sture Linnér erhöll Natur och Kulturs kulturpris 1996, och Övralidspriset 2000. Han är också hedersdoktor vid Cyperns universitet. Av Greklands regering utnämndes han 2004 till ambassadör för grekisk kultur. Linnér tilldelades Svenska akademiens Stora pris, Svenska akademiens förnämsta utmärkelse, 2006. Den 29 januari 2008 tilldelades Linnér serafimermedaljen av kungen "för synnerligen förtjänstfulla samhällsgagnande gärningar, nationellt och internationellt."
Och här om Prokopios böcker:
"När kejsar Justinianus år 527 skickade ut en ny general att leda kriget mot perserna kunde han knappast veta att detta skulle medföra två saker med enorma effekter på hans eget eftermäle: dels var fältherren av sällspord skicklighet och skulle komma att vinna slag åt sin kejsare på tre kontinenter, dels hamnade en juridisk rådgivare med litterära ambitioner mitt i centrum för denne fältherres aktioner. Generalen var Belisarius, rådgivaren Prokopios, och tillsammans kom de att slåss mot perser i Asien, mot vandaler i Afrika och mot ostrogoter i Europa. Senare skulle Prokopios nedteckna redogörelser för striderna och därmed göra sig ett namn som den siste store klassiske historikern.
Det är dock inte främst dessa tre av hans verk som idag ses som mest intressanta, ej heller det om de byggnader som Justinianus lät uppföra, utan en senare skrift, där han bittert och hämningslöst utlät sig över hans båda herrar samt deras hustrur Theodora och Antonina. I denna volym har denna bok, Hemlig historia (även känd som Anekdota), bundits ihop med redogörelsen för ett av fälttågen, Vandalkrigen.
Vandalkrigen är tämligen konventionell antik historieskrivning av mönster från Herodotos och Thukydides. Den är rätt läsbar när den behandlar det vandaliska folkets tidiga historia och hur de under den osedvanligt lyckade folkvandringshövdingen Geiserik etablerade ett kungadöme motsvarande ungefär dagens Tunisien, byggde upp en flotta och plundrade på och runt Medelhavet, inklusive Rom, och inte oäven när den redogör för hur Belisarius med en liten trupp får detta redan något svajande rike på fall, men den blir direkt tråkig när den förtäljer om striderna mot morerna som gjorde det svårt för bysantinarna att njuta sitt nyvunna land. Morerna var en folkgrupp som inte varit inlemmad i det romerska riket men som nu förmådde sätta ordentligt tryck mot de bysantinska trupperna, särskilt som dessa var splittrade inbördes, vilket gör att det hela utvecklas till en enda soppa – med fler kockar än nyttigt – av förräderier till höger och vänster som knappast kan glädja någon. Noterbart med verket är dock hur Prokopios skriver in och framhäver sig själv, samt att det faktum att han själv är kristen ger en något annorlunda färgning åt det hela än man är van vid från andra antika historiker.
Anekdota istället är som sagt en bitter anklagelseskrift: först hudflängs Belisarius för att han låter sig styras av sin liderliga hustru Antonina och håller sig lojal mot kejsaren, trots att denne utsätter honom för en minst sagt ovärdig behandling. Därefter redogörs för Justianus och hans ännu liderligare hustru Theodora, och det är inte små futtiga anklagelser de råkar ut för; Justianus beskrivs rentav som demonerna furste, som kan skicka iväg sitt huvud på egna färder genom det kejserliga palatset. Theodora skall ha varit en välkänd och skamlös hora innan sitt giftemål med uppkomlingen Justanianus, varefter hon sadlat om till intrigant och maktlysten drottning. Själva hätskheten i anklagelserna förtar dock den värsta udden av dem, speciellt som Prokopios faktiskt motsäger sig själv och är så uppenbart hatisk att man är benägen att avfärda det hela som smädesskrift utan större sanningshalt. Boken har väl läsvärde i sina stycken, men till slut blir man rätt mätt på det envisa smutskastandet och bedyrandet av Justianus djupa ondska."
http://www.librarything.com/work/2483824
Vendel, Sutton Hoo och East Anglia
http://intheendwerealldebt.blogspot.com/2008/12/vendel-sutton-hoo-och-east-anglia.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar